Upp och ner

Nästan en månad sen jag skrev något här. Varför?
Kanske för att jag varit så pass nere att jag inte funnit motivation till att skriva här, trots att det är just det bloggen är till för. Kanske för att jag mått så bra och haft så fullt upp med roliga saker att jag inte funnit tid. Kanske båda.

Mitt humör har varit väldigt skiftande senaste tiden. Det går inte ens dag till dag, det går timme till timme. Ena stunden orkar jag ingenting och stirrar ut i luften medan känslan av hopplöshet sköljer över mej. För att sedan känna att jag vill göra allt. Nu.
Saker och ting går lite upp och ner för tillfället. Saker och ting är lite uppochner. Men det är egentligen inget konstigt, det är så det blir ibland och kanske till och med som oftast är. Men det gör mej utmattad.

Dagar där jag inte riktigt orkar med låter jag mej själv vila och lägger diverse krav och måsten åt sidan. Med vissa undantag...vissa dagar behöver man tvinga sej till att göra något produktivt trots allt. För sin egna skull. För att man inte ska fastna i det dåliga och gräva sej längre ner. Det kan vara en promenad, gå och handla, ta en lång dusch. Något som bryter av och får en att resa sej upp.

Men jag har också haft dagar där jag varit i farten hela dagen och donat med saker för att jag mått riktigt bra och haft massa energi.

Och det är just det den här bloggen ska få handla om, upp och ner gångar.
Jag ska försöka komma ihåg och finna ork och tid att uppdatera här oftare. Både för min egna skull då det är väldigt givande att få skriva av sej, att få ner sina tankar och känslor i ord och få lite perspektiv på allting. Men även för er som läser mina blogginlägg. För er som kan relatera och kanske rentutav kan hitta en trygghet i att veta att ni inte är ensamma med det ni bär på. Ett ställe där vi som lever med psykisk ohälsa kan få landa och känna en gemenskap.
Vi fixar det här tillsammans.


Undertecknat: den där Elliot som är lite upp och ner~

Flytt

Tredje flytten på 7 månader. Jag har ytterligare en gång packat ner och packat upp mina saker. Ytterligare en gång bytt stad och ändrat adress. Vilket kan låta omständligt och ostabilt men jag har nog aldrig varit så glad över ett boende som jag är nu.

Har flyttat från Flen till Örebro. Från Örebro till Linköping.
(Innan dess bodde jag i Stockholm och Sparreholm men det är inte lika relevant).

* I Flen (egentligen utanför, på Orrhammar, för att vara korrekt) bodde jag hos min familj samt jobbade som lärarvikarie på en grundskola.

* I Örebro pluggade jag en kurs genusvetenskap. Var först inneboende hos en kompis och sen flyttade jag till en egen lägenhet. Lärde känna helt fantastiska människor längst vägen!

* Nu i Linköping är tanken att jag ska plugga och jobba här. Men framförallt; är numera sambo med min pojkvän.

Vi träffades i höstas och började gilla varandra ganska så direkt, blev officiellt ett par i december och nu, 3 månader senare bor vi ihop. Kanske lite "för tidigt" enligt vissas åsikter men för att citera min pojkvän: "varför vänta när allting känns så rätt?".
Trots att han är väldigt mån om att jag ska känna att det är mitt hem också kan jag inte släppa känslan att jag ska åka hem snart, att det inte är på riktigt. Ni vet känslan för bra för att vara sant? Exakt, jag bara väntar på att någon ska dra undan allting ifrån mej.
Men jag trivs här och jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att få bo ihop med personen jag älskar allra mest.


Undertecknat: den där Elliot som gjort flyttandet till en livsstil~

Leva utan

Hallå igen!

Tänkte att en förklaring till namnet på min blogg vore på sin plats så vi kör ett inlägg om det idag.

Leva utan...Leva utan vadå?
För 8 år sedan när jag gick in i en depression och utvecklade ångest levde jag utan glädje. På detta följde ett självskadebeteende och jag levde utan kärlek till mig själv. Strax efter kom en ätstörning och jag levde utan självkänsla. Men framför allt; jag nådde en punkt där jag inte ville leva längre. Jag levde utan hopp.

I 6,5 år var jag även i ett förhållande med en person som behandlade mig på ett sätt som är långt ifrån okej. Jag pratar psykisk och fysisk misshandel men även sexuellt utnyttjande. Detta gjorde såklart att jag levde utan trygghet.

(Alla dessa olika saker som jag gått igenom kommer jag att skriva mer djupgående om i senare inlägg)

Men saker har sen en tid tillbaka börjat vända tack vare en hel del jobb med mej själv.
Jag har pratat med kurator på vårdcentralen och på ungdomsmottagning, fått hjälp via mediciner och vågat prata mer om att jag inte mår så bra och på så sätt finna stöd i andra och inte bära på allting själv. Detta gör att jag idag lever utan rädsla, utan självhat och utan hopplöshet.
Sen finns det såklart en hel del kvar att jobba på och det finns absolut fortfarande stunder där jag inte mår bra och inte orkar. Men jag har kommit en bra bit på vägen åt rätt håll.


Så där har ni det! Leva utan.

Undertecknat: den där Elliot som lever utan (vissa) negativa aspekter~

Ett första hej

Hej ni som råkat klicka er in här, eller kanske till och med klickade in här med just det som mål?

Elliot heter jag, 24 år gammal, livnär mig på sarkasm och drog den där härliga lotten i livet som det står "psykisk ohälsa" på. Vi är rent utav ganska många som dragit den och ibland vet man inte riktigt vad man ska göra med den. Gömma den? Visa den för folk? Ta med den till läkaren eller en psykolog?

Det visste inte jag heller först. Men nu, 8 år senare, vill jag ändå påstå att jag sitter på åtminstone några svar. Långt ifrån alla men jag har lärt mig en hel del längst vägen. Och kanske att det kan vara lite skönt för dem där ute som känner sig aningen förvirrade och/eller ensamma i det hela. För i denna blogg kommer det största fokuset att ligga på just psykisk ohälsa. Hur jag hanterar den eller inte hanterar den vissa gånger och kanske att det kan få bli ett ställe där vi kan relatera till varandra.

Men jag kommer inte bara att gotta ner mig i psykisk ohälsa hur kul det än kan vara.
Jag råkar även vara väldigt intresserad av feminism, veganism, miljö och HBTQ. Så även det är något som kommer att ploppa upp här mellan varven.

Skulle kunna skriva i oändlighet om just mina psykiska ohälsa, varför jag valt att börja blogga, varför jag har flugor i bakgrunden, huruvida bilden upptill faktiskt är jag eller inte och varför jag valt Leva utan som namn på det hela. Men jag håller lite på de sakerna till sina egna inlägg innan detta inlägg blir en bok.

Jag hoppas att ni och jag kommer att trivas här!

Undertecknat: den där Elliot som provar på att göra något nytt~